Under 1300-talet blev Europas riddare mer sårbara och adelsmän blev ofta offer för långbågar, hillebarder och armborst. När de istället för ringbrynjor hellre ville ha rustningar av tättslutande stålplåtar, ställde genast Milano upp och levererade.
Riddare
Så snart en riddares son kunde svinga ett träsvärd började han förberedas för att vara med i krig. Det var viktigt att han skulle strida för släktens heder och därför fick han en ordentlig undervisning i allt han behövde för att slåss. Riddare från olika länder hade sina specialvapen: schweizarna hade hillebarder, flamländarna använde stora klubbor, engelsmännen långbågar och skottar hade spjut. Dessa vapen var inte tillräckliga för att hålla sig vid liv därför behövdes betydligt bättre utrustning. Inte ens ringbrynjan som används länge, räckte som skydd, inte ens om riddaren hade dubbla brynjor på sig. Armborstpilarna trängde igenom och till slut fick riddarna bära tättslutande pansarplåt för att ha chans att överleva. Nu kunde inte en längre byarnas smeder tillverka rätt utrustning så uppgiften gick under 1400-talet till specialiserade rustningsmakare under.
Milano
Italiens städer hade redan under senare delen av medeltiden kommit längre fram i utvecklingen än många andra länders städer, det gällde bland annat i arkitektur, konst, littereratur och teknik. Eftersom italienarna både var kunniga inom hantverk och naturvetenskap var Italien det land som oftast fick tillverka avancerade rustningar till adelsmän. Milano i norra Italien var den stad som tillverkade flest vapen under denna tid. När det så var dags för riddarna i Europa att byta ut sina ringbrynjor mot kroppspansar tillverkade i tättslutande stålplåt, var Milano det självklara valet eftersom de kunde leverera direkt. Omkring 1420 fanns det i Milano en hel gata där smeder tillverkade rustningar och deras verkstäder låg precis bredvid varandra. Innan år 1430 hade Milano ett så stort lager av rustningar och vapen att 2 000 infanterister och 4 000 riddare kunde få pansarkläder bara på några dagar.