För att kunna skydda sig i krig hade riddarna redan tidigt någon form av utrustning och den vägde omkring 20 kilo, var jämt fördelad över kroppen och riddaren (krigaren) hade fullkomlig rörelse i lederna. Han hade inga problem att komma upp på sin häst och kunde även röra sig obehindrad vid strid. Under alla år som riddarutrustningar har funnits har de hela tiden utvecklats och här kommer några exempel på de vanligaste som använts.
Ringbrynjan
Detta rustningsplagg uppfanns av kelterna, romarna blev fort förtjusta i den och ringbrynjan var både det vanligaste och viktigaste kroppsskyddet i mer än 1 500 år. Den kortarmade skjortan bestod av 1200–20 000 ringar och vägde ungefär 7–8 kilo. En enda ring gick igenom fyra andra ringar och alla ändar var ihopnitade. Fördelen med att bära denna brynja var att den var smidig och den kunde produceras utan att bäraren behövde prova först. Brynjade skyddade bra mott skär- och huggskador, men inte lika bra vid sticksår. Ringbrynjan användes mest under 1100–1200-talen och de rengjordes först och främst genom att låta den ligga i en tunna med sand, sedan rullades den fram och tillbaka tills den ansågs vara rostfri.
Plåtrustningar
Det var i början av 1400-talet som man började använda rustningar i plåt och den brukade vara så ordentligt polerad att man nästan kunde spegla sig i den. Ibland målades hjälmar och harnesk gjorda av plåt eller så kläddes de med sammet. Från att ringbrynjan kunde massproduceras eftersom den inte behövdes provas på bäraren var plåtutrusningen tvunget att tillverkas speciellt för den som skulle använda den. Skulle den sedan bäras av någon annan kunde den behövas justeras om, därför tillverkades den oftast med tunnare plåt på de minst utsatta kroppsdelarna som exempelvis ryggen och de andra delarna fick kraftigare plåt. Det bästa med plåtutrusningen var att den skyddade mot hugg av svärd och liknade vapen.